Käraste Tekstkollektiv,
I thoroughly enjoy this discussion, and glad to be able to join it now, with this:
I admit there's power everywhere, but still, so much depends on what kind of power, and for what kind of purposes you use it.
To me, ”härskarteknikerna” as described in Berit Ås' catalog, represent what I'd call weak power. For the purposes of this reply, suffice it to say that one of the qualities of that kind of power is to weaken those whom it seeks to subordinate, and this often regardless of whether they choose to oppose it or not. But there is also something that can be called strong power (often seemingly “weak”), the use of which again tends to make the target ”stronger”. I think (hope) it is in this sense that Paal described your intervention as an instance of ”hersketeknikken”, and I hope (think) he was right to do so.
In your introductory post, my problem is with formulations like ”Hur kan man då arbeta för att bereda plats...”
Let me try this example, at another – linguistic – level. In the Biskop-Arnö seminar room, I might have been the one most underprivileged as it comes to languages: the only ”native” Finn, one with worst listening skills in Danish and Norwegian and Swedish, perhaps also one whose English accent was the strangest. That was a power relation if any, and from your ”att bereda plats” angle, it would only have been fair for me to ”demand” it ”removed”, in form of a simultaneous interpretor or something, thus enabling a (Habermasian) ”ideal understanding”.
This, however, would have had the effect of bereaving me of the following benefits (which I count among the most precious in the whole seminar, for me): 1) the ability to practice my listening skills, especially in Danish and Norwegian, 2) opportunity to get a better understanding of how my situation wasn't that exceptional after all, but rather a rule (i.e., when asking a Norwegian to explain to me what was just said in Danish, they usually replied by ”I'm not quite sure.”), 3) (as a real bonus) the realization that I ”only” need to pick up Icelandic – something I may even do, as I soon come to have a certain family relation with the island – plus get some more practise in listening to Danish and Norwegian, and I'd be the most privileged one in the whole group. (Eiríkur, with his budding Finnish, could be almost as privileged...)
Now, with the ”removing” the power structures of the ”outside” in ”advance” attitude, none of this could have happened. On the contrary, it was crucial not to remove them. I'm afraid at least some of this applies to the concerns you rise (and you rise the question of language as well).
Then again, I admit some of what I say may still be attributable to my being a man. I also admit men being a group. But I would deny writing this as a member of that group. What then? Dwarf perhaps.
One that welcomes anyone to leaf through any book of their choosing while listening to him,
Leevi
2 comments:
Hej Leevi, tack för respons.
Det du skriver pekar mot ett intersektionellt perspektiv- att ingen ”bara” är man eller kvinna när det gäller grupptillhörighet, identitet, maktrelationer. Att det finns fler språk och andra faktorer än ett och en enda, som kan dominera, vara mest synligt, komma fram. Att kroppsspråk, muntligt språk, kön, nationalitet är en väv av relationer som inte är förutbestämda men som alla har vissa förväntningar knutna till sig… Ja, att man kan vara i majoritet och minoritet samtidigt.
Som jag förstå det, menar du att för dig är att vara i språklig minoritet främst positivt, eftersom det ökar förståelsen av andra språk än det egna, och möjliggör ett annat sätt att lyssna. (Vilket jag också kan tycka när jag till exempel hör danska, det kan vara positivt att anstränga sig, men det kan lika väl vara uteslutande.)
Som svensktalande är jag bortskämd med att i nordiska sammanhang vara van vid att prata svenska. Det är en viktig aspekt det du talar om- vilket och vems språk är det dominerande i ett rum.
Jag läser det som att du menar att det inte ska finnas vissa ramar för ett seminarium som möjliggör att alla är inbjudna på lika villkor och ges samma rum? I så fall blir parallellen att, i detta fall, språkliga minoriteter ska lyssna till den dominerande och ”lära”? Du menar att seminariet inte ska regleras eller tänkas över för det kreativa ligger i det som uppstår.
Jag har fler positiva erfarenheter från att vara medveten om maktperspektiv- då det gäller kön, språk, nationalitet- i förhand och ha det med på agendan, än vad jag har av att hoppa över dessa saker. På ett seminarium som handlar om demokrati i olika former är makt ett centralt begrepp, skulle jag säga. Informella strukturer uppstår alltid bland människor, jag tror på vikten av att sätta ord på saker så att man har en agenda som signalerar att de är viktiga och att man välkomnar en diskussion av dem. När det gäller weak och strong power, vet jag ännu inte vad det är, och kan inte kommentera än. Återkommer.
Hej, Sara
Kjære Sara & alle,
jeg oppfatter at Leevi i sin kommentar peker på det at man må ta et visst ansvar selv for å TA plass, at man ikke nødvendigvis kan vente på tillatelse eller tilrettelegging.
Kritikken av sammensetningen av seminarprogrammet, med overvekt av mannlige innlegg, er naturligvis på sin plass, og det kan kanskje også være god grunn til å ta opp til vurdering Biskops Arnös praksis i forhold til skriveskolestudentenes mulighet til deltakelse. Det er en kritikk av en type maktutøvelse som kan lokaliseres, det er ingen tvil om hvem som er ansvarlig: det er vi i Litlive-redaksjonen, og skriveskolens ledelse.
Men når det kommer til den kritikken som går på hvem av deltakerne som tok ordet og hva debatten kom til å handle om, er det jo ikke på samme måte mulig å plassere ansvaret, fordi vi alle har ansvar for vår egen stemme, vår egen tilstedeværelse i rommet. Selv om jeg var glad for at deres intervensjon både bedret kjønnsbalansen og nærmet seg noen andre innfallsvinkler, så var det også noe passiv-aggressivt over det som jeg har litt problemer med. Ordet var faktisk fritt, det var åpent for alle i rommet til å si hva det skulle være, nesten hele tiden. Naturligvis finnes det repressive mekanismer i slike grupper som gjør det vanskeligere for noen og lettere for andre å ta plass, men dette er en type makt som ikke på samme måte kan lokaliseres, og som derfor i en viss grad må være et ansvar hos hver og en.
Eller hur?
Beste hilsen
Mariann
Post a Comment