Sunday, May 20, 2007

Maktrelationer och kollektiva interventioner

Det är glädjande att den diskussion som i stor utsträckning uteblev under seminariet nu börjar uppstå här på bloggen. Den text som vi framförde under sammanfattningen finns publicerad här nedanför och är, liksom detta inlägg, kollektivt skriven. Vår grupp uppstod spontant under lördagen, utifrån samtal om aspekter av seminariet som vi upplevde som problematiska, och en vilja att synliggöra dessa samtal också i seminarierummet. Under en halvtimme satt vi på gräsmattan och skickade texter mellan oss. Vi skrev varsin första mening på ett papper, skickade sedan vidare och lät de andra sex skriva varsin mening på våra papper. Sedan läste vi varandras meningar, lät varje text falla isär vid läsningen, och lånade ut våra kroppar till varandras ord.

Var det verkligen i egenskap av skrivarskolestudenter vi gjorde detta kollektiva inlägg? Frågan är retoriskt ställd, och svaret torde vara "nej", även om hälften av dem som deltog i aktionen faktiskt studerar på Biskops-Arnö. Inlägget var ett försök att samtidigt uppmärksamma och förändra en samtalsstruktur som hade misslyckats med tre viktiga saker: 1) att förhålla sig till vissa för det annonserade seminarietemat centrala frågeställningar om makt 2) att uppmärksamma sig själv som maktproduktion 3) att arbeta dialogiskt över seminariets olika sociologiska grupperingar, i synnerhet i termer av genus och etnicitet. Att det på schemalagd taltid fanns mer än dubbelt så många män som kvinnor spelade säkert in, men är inte en heltäckande eller ens önskvärd förklaring till den öppna diskussionstidens fullständiga överslag mot några få röster. Vem får tala i ett rum? Vems röst görs det plats för? Vems tal uppmärksammas? Vad händer, vad blir inte sagt, och varför? Den sortens frågor ville vi ställa, och samtidigt störa den rådande ordningen genom att forcera in sju nya röster.

Paal skriver i sitt inlägg: "Opplesningen var uansett en av de mest effektive, og den klart mest demonstrative hersketeknikken som ble praktisert under seminaret." Varför slår han, i ett annars nyanserat och frågande inlägg, fast just detta, att vi uansett och klart mest demonstrativt använde oss av en härskarteknik när vi framförde en litterär kollektivtext som för oss sammanfattade och utvärderade seminariet? Härskarteknikerna är utarbetade av Berit Ås och används som analysredskap för att synliggöra marginaliserande strukturer. De är: 1. Osynliggörande, 2. Förlöjligande, 3. Undanhållande av information, 4. Dubbelbestraffning, 5. Påförande av skuld och skam. På vilket sätt överensstämmer detta med vårt framträdande? Paal skriver att han är rädd att det från vår sida riktades negativ kritik mot seminariedeltagare och mot seminariet som helhet, men vet inte om han hörde rätt. Menar han att vi genom att framföra vår text utsatte de närvarande männen för kritik, och svarar på detta genom att påstå att vi utsatte andra för härskartekniker? Att ta plats i ett rum är ingen härskarteknik, så länge det inte sker på annans bekostnad. Det är ingen härskarteknik att rikta kritik mot företeelser man inte tycker har fungerat på ett seminarium, särskilt inte om man gör det på den tid som är avsatt till sammanfattning och utvärdering. Det är inte att vara negativ att säga att män tog nästan allt talutrymme under seminariet - det är konkreta fakta.

Män är ovana att se på sig själva som grupp. När någon påpekar att också män är en grupp, och att man kan dra slutsatser kring denna grupp, kan det kännas obehagligt för männen ifråga. Andra grupper i samhället som är utsatta för förtryck och marginalisering, tycker inte heller om att klumpas ihop i grupper och bli kollektivt etiketterade, men får ändå finna sig i detta. Teoribildning på området (kring genus, etnicitet, sexualitet, och så vidare) uppmärksammar vikten av att inte bara rikta blicken mot det som avviker, utan att fokusera normen och det som "inte syns". I det här fallet skulle det kunna gälla det faktum att alla seminariedeltagare utom tre var vita, och att nittio procent av taltiden hamnade hos männen (som dagen ifråga i själva verket bara utgjorde strax över hälften av de närvarande i rummet). Samhället utanför ett seminarierum är också en del av detta seminarierum - det finns "ett rum innan rummet" - vilket betyder att vi aldrig är blanka subjekt då vi träder in i nya sammanhang. En seminariestruktur behöver förhålla sig till detta i arbetet med upplägg av program, form och genomförande.

Här är några exempel på hur man istället skulle kunna applicera teorin kring härskartekniker på seminariet: En härskarteknik är till exempel att, medan en kvinna håller ett föredrag, flera gånger resa sig, gå till bokbordet för att hitta olika böcker att läsa i, sitta framme vid föredragshållaren och bläddra i en bok, och sedan gå och hämta en annan. Att inte visa uppmärksamhet och respekt gentemot den som håller ett föredrag. Eller att inte över huvud taget dyka upp på seminariepunkter där kvinnor framträder. Något som också fungerar som en härskarteknik är att osynliggöra vissa deltagare på seminariet. Som Paal uppmärksammar fanns det en namnlös grupp som deltog på seminariet: ”skrivarskolestudenterna”. Till nästa seminarium behöver det åtgärdas. Alla som deltar måste stå med på deltagarlistan. Vissa deltagare förväntas vara just namnlösa och lyssnande (läs tysta), gärna i stolar bakom själva seminariebänkarna, eftersom det inte gjorts plats för alla seminariedeltagare vid skrivborden. Detta är inte okej. Kanske har det varit så” i alla år", men förhoppningsvis är detta det sista. Det går inte att ha första och andra klassens deltagare på ett seminarium. Alla som är där viker lika mycket av sin tid och kraft för att delta, oavsett om man framträder och får betalt, eller inte. En annan härskarteknik är att osynliggöra kritik som framkommer, till exempel i form av vår kollektivtext. Det var på sätt och vis förvånande att den blev så osynliggjord, men samtidigt var det helt i linje med hur seminariet var upplagt kring vem som kunde tala och inte. Och kanske visar just det hur nödvändig vår text och våra röster var i rummet.

Hur kan man då arbeta för att bereda plats åt fler än de som har enklast att ta till orda? Till exempel genom att räkna alla som fullvärdiga deltagare och ge alla plats att sitta vid borden. Så kan man arbeta med maktstrukturer på ett väldigt fysiskt och konkret sätt. Man kan även utforma arbetet i mindre grupper, eftersom det kan öka blandningen av vilka som deltar i ett samtal, för att skapa ett annat utrymme att tala än det som enbart utgår från handuppräckning i storgrupp och samtal på fikarasterna. Som Paal påpekar känner en del varandra sedan tidigare och andra gör det inte, en del är väl insatta i de ämnen som tas upp och andra är mer insatta i något annat. Och när flera av deltagarna inte har träffats förr, är värdefullt att lägga tid på en form där alla kommer in med mer lika förutsättningar, så att vem som känner vem sedan tidigare, och vem som är verksam i vilka nätverk, inte blir övergripande för seminariet. Det är enklare att tala om man känner att seminariet och rummet är ett "nytt" för alla och inte faller tillbaka på tidigare möten och diskussioner som hållits vid tidigare seminarier. Att lägga upp sina minioplaeg på det vis Caroline Bergvall gjorde då hon tydligt sa att vi som deltog när som helst kunde komma med frågor och kommentarer är också ett sätt som vidgar möjligheten till en bredare diskussion.

Ett ämne som berör demokrati på det sätt som detta seminarium i det utannonserade programmet sa sig göra, har en potential att gå djupare i denna fråga och se hur maktstrukturer i samhället i övrigt också finns på nätet. Vad har alternativ publicering med exempelvis identitetspolitik och politiskt motstånd att göra, utifrån andra aspekter än ekonomiska och tekniska? Till nästa gång önskar vi att denna diskussion lyfts fram tydligare och att man i upplägget av programmet kallar in röster från fler håll än de redan synliga.

Och till sist ännu en kommentar angående härskartekniken osynliggörande: "Alla" har inte lika tillgång till internet. "Alla" har inte ens tillgång till rent drickvatten, och det är otroligt viktigt att lyfta blicken, även inom ramen för ett nordiskt seminarium, för att kunna diskutera alternativ publicering på ett sätt som blir relevant. Att "polska programmerare" är billiga att anlita för "oss" i Norden, betyder inte att vi kan slå oss till ro med att vi kan lägga upp information på internet på så sätt, utan gör det skriande aktuellt att det finns ojämlika maktstrukturer i världen. Också på en nordisk nivå reproducerar sig denna maktobalans, också inom radikala konstnärliga kretsar som gör anspråk på motsatsen existerar den. Det är tid att börja göra bruk av sina ideal, också under tiden man samtalar om dem. Eller som Mahatma Gandhi svarade på frågan "Mr. Gandhi, what do you think about Western civilisation?": "I think it would be a good idea."



/Textkollektivet

3 comments:

Kari said...

Kjære tekstkollektiv,
Takk for teksten, og for kommentaren til den. Jeg syns intervensjonen var tankevekkende og en smule foruroligende -- på den gode måten. Det hadde nok vært fint med et svar, en oppfølgende diskusjon på seminaret, men det var jo på tampen, tidsmessig.
Når det var sagt, slår det meg at formatene "skjønnlitterær tekst" og "opplesning" (også kollektiv) er utsagn med en helt egen status: vi møter dem med en type ærbødighet som minner om ærbødigheten overfor festtaler og bønner. Man skal ikke avbryte, og man skal ikke motsi eller diskutere saksinnhold, man skal applaudere, evt. forholde seg taus. Denne spesielle statusen gjør det mulig å bruke sjangeren til å komme med svært kontorversielle utspill. Et eksempel er filmen "Festen", der en sønn bruker jubileumstalen til å avsløre jubilantens overgrep. Sjakk matt. Jeg tenker også på forbønnsseanser som kan brukes undertrykkende idet den som ber definerer den det bes for og dennes problem (når man ber om "helbredelse" for homofile, eksempelvis). Som med jubileumstalen kan man også tenke seg at bønnesituasjon kan brukes subversivt: "Offeret" kan i en bønnesammenheng ta ordet og gjøre revansj: "Kjære Gud, du ser at xx sliter med seksuelle komplekser og fordommer. Må du hjelpe ham til fris fra konvensjoner og trangsynthet, må du hjelpe ham til å kunne være generøs og vidsynt."

Ja, bare noen assosiasjoner herfra, uten sammenligning for øvrig.

Hadde forresten også stor sans for Caroline Bergvalls invitasjon til å avbryte.

KS said...

Hej Kari,
det var intressanta associationer om form och innehåll och hur de påverkar varandra.
Ja, vår text var- som jag ser den- ett diskussionsinlägg men lika mycket (och i form av) en textinstallation.

Håller med dig om att form påverkar innehållet och mottagandet av innehållet. Varje sätt att kommnunicera har ju sina styrkor/svagheter och passar vissa situationer bättre/sämre, och beroende på vem man är- mottagare eller givare av en text/ett tal/ett inlägg...
Och jag tänker att det finns många poänger med att formulera sig fritt i text, skapa sitt eget språk, om det man skriver och läser upp just handlar om känslan av att framförallt ett språk och ett ämne dominerar ett seminarium. Då kan det kännas bättre att ge sin replik på andra vis som i vårt inlägg- ett uttryck jag upplevde som mer direkt då i ett rum där det var ont om tid och många som ville tala. Hälsningar Sara

sexy11 said...

情趣用品,情趣用品,情趣用品,情趣用品,情趣用品,情趣用品,情趣,情趣,情趣,情趣,情趣,情趣,情趣用品,情趣用品,情趣,情趣,A片,A片,情色,A片,A片,情色,A片,A片,情趣用品,A片,情趣用品,A片,情趣用品,a片,情趣用品

A片,A片,AV女優,色情,成人,做愛,情色,AIO,視訊聊天室,SEX,聊天室,自拍,AV,情色,成人,情色,aio,sex,成人,情色

免費A片,美女視訊,情色交友,免費AV,色情網站,辣妹視訊,美女交友,色情影片,成人影片,成人網站,H漫,18成人,成人圖片,成人漫畫,情色網,日本A片,免費A片下載,性愛

情色文學,色情A片,A片下載,色情遊戲,色情影片,色情聊天室,情色電影,免費視訊,免費視訊聊天,免費視訊聊天室,一葉情貼圖片區,情色視訊,免費成人影片,視訊交友,視訊聊天,言情小說,愛情小說,AV片,A漫,AVDVD,情色論壇,視訊美女,AV成人網,成人交友,成人電影,成人貼圖,成人小說,成人文章,成人圖片區,成人遊戲,愛情公寓,情色貼圖,色情小說,情色小說,成人論壇

a片下載,線上a片,av女優,av,成人電影,成人,成人貼圖,成人交友,成人圖片,18成人,成人小說,成人圖片區,成人文章,成人影城,成人網站,自拍,尋夢園聊天室

A片,A片,A片下載,做愛,成人電影,.18成人,日本A片,情色小說,情色電影,成人影城,自拍,情色論壇,成人論壇,情色貼圖,情色,免費A片,成人,成人網站,成人圖片,AV女優,成人光碟,色情,色情影片,免費A片下載,SEX,AV,色情網站,本土自拍,性愛,成人影片,情色文學,成人文章,成人圖片區,成人貼圖