Ballad om språkmaterialismen

På allmän begäran (nåja, två personer) ger jag härmed nedanstående tillfällighetsdikt, egentligen publicerad i senaste OEI, en bredare digital spridning:

På våren tjugohundrasju
var det som lektorn skrek: Vad nu?
Vad har de gjort med dikten?
Svensk dikt har tappat vikten,
har drivits till anorexi
av media och oei.

Och lektorn började att jojka
om en lömsk och mäktig ”trojka”
som i fjäskiga salonger
umgås utan ånger:
ett skamlöst, skändligt kotteri,
vars namn – o ve! – är oei.

I vattenglaset blåser upp
en storm och i oordnad trupp
går avantgardet till försvar,
att för ett frilanshonorar
hylla vår samtidspoesi,
integritet och oei.

Och Raattamaa han brusar
och materialister grusar
så gott de kan i tidningsspråket,
och Greider stövlar in i bråket…
Ett stort debattmaskineri
vrids kring en lös skruv – oei.

Vad kan man lära sig av detta?
Ej mycket om det sanna, rätta –
men någonting om vattenglas.
Som vän av vin-, saft-, språkkalas
(helst utan is som ”de” och ”vi”)
skrev jag det här till oei.